Just som jag kände mig helt tom på energi och laddning fick jag precis den bränsle i form av positiv bekräftelse jag så väl behövde just nu för att orka ett tag till. Tack Storm för samtalet ikväll. Du är en underbart fin människa som inte ska ha annat än det bästa. Nöj dig aldrig och fortsätt vara den du är!
Nu ska jag sova. Gonatten!
Fy fan! De vidriga Vellinge-borna bekymrar sig mer över höjd skatt än över att stackars föräldralösa flyktingbarn ska ha någonstans att ta vägen. Det är ju så man får lust att hälla bensin över hela stan (byn?) och tända på. Vidriga människor.
Min blogg kommer att genomgå lite förändringar. Har jag tänkt. Jag får ofta väldigt positiv feedback på mitt bloggande, då framförallt sättet jag skriver på. Jag har alltid velat utveckla det lite mer så jag ska försöka skapa en plattform där jag kan tycka och tänka till lite mer än vad jag gör här. Det här är ju mer min personlig blogg. Lite för personlig ibland kanske man kan tycka. Samtidigt som jag behöver skriva av mig så kanske det inte alltid är ”lämpligt” att blotta sig själv så mycket.
Jag ska fundera mer på hur jag ska göra med den biten. Men förändringar ska till och jag hoppas det är förändringar jag kan använda på en lite mer professionell basis. Vi får väl se vad det blir av det.
Jag har varit på möte idag och sitter nu på kontoret och tänkte försöka jobba lite. Jag har förresten en bra hårdag idag, alltid nåt.
Jag läste precis om den tyske landslagsmålvakten Robert Enke som nyligen tog livet av sig. Om hur ingen förstod hur dåligt han mådde. Att ingen såg igenom masken. Anledningen till det är ju helt enkelt den att ingen ville se igenom masken. Man vill tro att folk mår bra, men inte att de mår dåligt. I det här fallet valde folk att hellre se masken än det som fanns bakom. Så måste det ju ha varit.
Men förstår ni hur otroligt dåligt man måste må när man inte ser någon annan utväg trots att man har så mycket som talar för att man ”borde” må bra? Sorgen av att förlora ett barn kan inget mäta sig med, men om jag förstod artikeln rätt var det inte sorgen i sig som drev honom till självmord. Men å andra sidan, vem vet vad det var som drev honom till det. Egentligen? Det enda jag vet är att jag förstår honom. Och samtidigt någonstans i mitt inre avundas honom.
Jag har haft en bra dag med jobbet idag iaf, det om något är ju alltid en ljuspunkt i tillvaron. Jag står inför stora utmaningar som kan innebära ett betydande kliv framåt för min del om jag bara förvaltar mina steg rätt och håller känslorna i schack. Om det nu ens är möjligt för min del.
Jag såg vackra Alexandra Pascalidou på söder idag när jag var på väg hem från min heldagsplanering med jobbet. Hon är för övrigt otroligt inspirerande i min mening. Hon var ute på strapats med sin lilla gräddbakelse till dotter och jag kunde inte låta bli att lägga märke till den självsäkra stil hon utstrålade. Alexandra alltså. Jag önskar att jag själv kunde ha den säkerheten. Kan nog vara bra att ha ibland tror jag.
En sak slog mig förut idag angående det här med depression och ensamhet. En naturlig reaktion jag märkt hos folk är att de drar sig undan när de märker de här tendenserna hos folk. Är inte det märkligt? Vore det inte mer logiskt att istället vilja närma sig personen för att erbjuda, om inte råd, så iaf en tröst och någon att gråta ut hos? För att visa att han/hon inte är ensam. Om en person känner sig ensam är det väl knappast en hjälp när omgivningen bara drar sig undan? Om något gör det väl bara saken värre. Tycker jag iaf, med min erfarenhet. Märklig företeelse måste jag säga.
I morse tog jag ett mentalt beslut om att jag så småningom ska skaffa mig ett nytt husdjur. Inte nu eftersom det inte går i nuvarande bostad, men lite längre fram när jag flyttat. Då ska jag definitivt göra det. Så jag har börjat leta nytt boende igen. Jag funderar dock på om det ska bli hund eller katt. Jag är i grunden en kattmänniska, men hundar har också fångat min uppmärksamhet den senaste tiden. Det finns en anledning till att de kallas människans bästa vän eftersom de är så oerhört tillgivna. Och det är ju just det jag behöver, någon eller något som bryr sig om mig mest av allt.
Med hund tvingas man dessutom ut på promenader varje dag vilket för min del skulle vara ganska nyttigt med tanke på att jag lätt kan lata till mig och sitta hemma en hel dag om jag inte har något inplanerat. Jag slipper lådan med sand som måste tömmas och rensas varje dag och man kan gå med hunden i koppel istället för att släpa på en tung bur varje gång man ska någonstans. Nackdelen däremot är att hundar är dyrare, både i inköp och drift, och man är inte lika fri om man måste resa bort någonstans under en helg t.ex. Katter kan man ju lämna ensamma över en eller två nätter plus att katter är ju så sjukt söta. Så jag vet inte. Hund eller katt, vad välja? Om hund, vilken hundras i så fall?
Min lille plutt var det sötaste som fanns när han var kattunge.
Är duschad, påklädd och sminkad. Äter en macka och dricker mjölk innan jag ska hasta iväg denna nya arbetsdag. Hur denna dag ska arta sig vet man aldrig men jag hoppas åt det bra hållet.
Det går inte så bra just nu. Med nånting. Det råder ett skimmer av meningslöshet över allting.Vet inte riktigt hur jag ska komma ur det. Jag har ett jobb att sköta som jag absolut inte vill misslyckas med. Eller nej – jag får inte misslyckas med det. För då är det kört för mig. Då kan jag lika gärna lägga mig ner och dö. För utan jobbet, vad har jag då att leva för? Om det i sig ens är anledning nog. Jag måste därför komma ur den här svackan/bristen på inspiration på något sätt. Men hur?
